Det är bara glömma och gå vidare. Dagens lopp gick inget vidare. Benen kändes pigga men om det var värmen som satt käppar i hjulet kan jag inte svara på

Det jag däremot vet är att jag fick stanna 3 gånger. Två gånger för att energin tog slut och tredje gången behövde jag dränka mig med tvättsvamparna.

Ingen aning om hur mycket tid jag förlorade. Åtminstone 1 minut skulle jag tro

Det kändes riktigt bra de första 5 kilometerna. Gick ut för hårt (som vanligt). När kilometer 6 kom var det stopp. Lite håll (eller vad det nu var) också men inget som påverkade mig. Efter att jag gått x antal sekunder började jag springa i fin fart igen tills dryga 7 km tror jag då jag fick lite vatten över mig. Startar upp löpningen igen och vill bara att det ska ta slut. Vid km 9 kom nästa stopp. Tog ett längre uppehåll här än det första stoppet.

Det var nästan 30 grader varmt. Kan inte svara på om det var det som gjorde den här dagen till nåt att glömma. Gick i mål på 39.21

Inte bra. Med tanke på den träning man lägger ner så undrar jag naturligtvis vad man håller på med. 

Söker efter revanch och nästa lopp är i Halmstad. Hade planerat att springa halvmaran men nu blir det nog 10 km istället.

De första 6 km som jag sprang i ett streck såg ut så här 3.35, 3.42, 3,38, 3,39, 3,49, 3,52

Blir arg på mig själv eftersom jag satt klockan på en snittid på 3,47 men ändå springer jag fortare. Då blir det så här.

Om man ska se det positiva i det. Mitt sällskap för dagen Alexander sa (som för övrigt stod för en kanonbra insats 36.16) sa - "Det är inte alla som gör under sub 40 med marginal och ändå stannar 3 gånger"

Får ta med sig det lilla positiva och köra vidare.

Sånt här händer väl även de bästa?

  www.hn.se

Min bestman bor i Belgien och är cykelfrälst. När han och hans fru var hälsade på tidigare i år ville han se en etapp i cykel. Trist tyckte jag men gjorde honom ändå sällskap. Mot alla odds tyckte jag det var ganska spännande.

Intresset har börjat att vakna men jag skulle nog inte orka se varje etapp av Tour de France eller Giro d´Italia.

Tycker det är riktigt spännande att se de sista milen och upplösningen av etapperna.

Sitter just nu och kollar på etappen upp till Alpe d´Huez. Publiken är helt galen och de ligger så tätt in på cyklisterna. Fascinerande på alla sätt.

Helt makalöst vilke fysik de besitter cyklisterna. Att dag ut och dag in mala mil efter mil med stigningar på 10 % lutning.

Vill tro att de flesta är rena från doping trots alla skandaler.

Ett nytt intresset har börjat vakna. Kanske dags att köpa en lite bättre cykel :)

Nya skor står på inköpslistan. Jag kommer gå ner en viktklass på mina löparskor. Den viktklass (Nike Lunarelite) som jag använder idag till intervallpass och korta distanser kommer att användas på 10 km och upp till 25 - 30 km.

De skor som jag testat och med all sannolikhet kommer att köpa är Saucony Mirage. Saucony är de skor som jag känner är de bästa för mina fötter. De sitter som gjuten och är extremt sköna. Det är en neutral sko och väger 252 gram (42.5) 

Saucony Mirage

Till intervallpass och tävlingar 5 - 10 km kommer jag köpa ett par Saucony Fastwitch eller Kinvara. Båda passar min fot riktigt bra. Skillnaden i vikt mellan de båda skorna är 5 gram. Kinvaran är den lättaste och väger 218 gram (42.5)

Saucony Fastwitch

Någon som har erfarenhet av dessa skor och kan ge en recension?

Skorna har jag provat ut för att sedan kunnas beställas på nätet där priset är mycket billigare. Man får inte vara dum :)

Det blev inte många löppass under vecka 28. Endast 3.6 mil avverkades. Det som ändå känns okej är att det blev 36 km kvalitet.

1000 meters intervallerna gick bra och även de långa intervallerna på onsdagen. Två tuffa kvalitetspass dagarna efter varandra brukar inte vara det bästa men det gick hyfsat.

Kunde även göra lite styrka efter löppassen. Det behövs mer styrka där framför allt mina vader och baksida lår kräver mer muskler. Har börjat med tåhävningar, och det blir ca 150 - 200 st per dag. Återigen måste jag försöka ta mig till gymmet åtminstone en gång i veckan. Det går upp och ner med den saken men det är bra att jag har det i åtanke.

Under helgen var planen att springa ett långpass men motivationen saknades helt. Min fru var långledig och vi gjorde utflykter istället. Åkte till Falköping och besökte Åsle Tå som var ett utomhusmuseum med backstugor. Minst sagt intressant. Tänk att de levde 6-7 personer i ett och samma rum. Inte mycket till privatliv där.

Sammanställning: V 28

Antal träningspass: 10 st

Total tid: 522 min

Antal dagar av träning: 5

Löpning:

Antal löppass: 5

Sträcka: 36.51 km

Total tid: 165 min

Idag saknades motivationen för att ge sig ut och springa. Ofta, nästan alltid, brukar jag överkomma den känslan och ge mig ut.

Fast idag kunde jag inte ta befälet över mig själv.

Imorgon är det en ny vecka och nya tag. Semestern börjar visst. Visst är det skönt att kunna vakna upp av sig själv och ta det lugnt.

Just nu trivs jag så himla bra på mitt jobb. Det hade inte spelat mig någon större roll för mig att gå till jobbet imorgon. Finns dock inte så mycket att göra förrän augusti börjar och då är jag ju tillbaka.

Läste en väldigt intressant artikel i SvD för några dagar sedan, som ni kan läsa i sin helhet här. Den handlade om att välja bort barn i sitt liv. Det är ett beslut som är väldigt kontroversiellt. Särskilt svårt är det nog om man som kvinna tar ett sådant beslut eftersom den är så djupt förknippad med kvinnorollen.

Personen i artikeln tycker att människor kan vara oförskämda i sina frågor. Det är något som jag själv upplevt. De kan inte veta om vi kan få barn eller om vi ens vill ha barn. Många tar föräldraskapet som en självklar del av livet utan att de för den skull tar ett aktivt beslut i frågan.

Du hör uttalanden som "det var inte planerat" "det råkade bara bli så"

Att bli förälder är ett beslut som inte går att få ogjort. Det är ett livslångt ansvarstagande. Då tycker jag det är anmärkningsvärt att jag får höra så många personer säga att det bara råkade bli så.

Du råkar inte bara köpa ett hus utan du vill antingen ha ett större eller mindre boende eller vad skälen nu kan vara. Du köper en bil för att du har en tanke bakom det. Men när det gäller att sätta ett barn till världen är det tydligen helt okej att säga . . . "det råkade bara bli så"

Vi hade många och långa diskussioner om det finns en självklar rätt att bli förälder om det inte fungerar på biologisk väg. Det är en självisk handling och vår adoption är av rent egoistiska skäl. Finns det nåt annat sätt att se på det?

Vi längtar efter att bli föräldrar och det är medvetet val vi gör.

När du som man diskuterar de här frågorna är du ute på minerat område.

Så länge du själv inte har barn får du inte ha någon åsikt om barnuppfostran. Nedlåtande förmaningar om "vänta tills du själv har barn" eller "passa på så länge ni inte har barn" haglar över dig när du berättar om din senaste resa, biobesök eller restaurangbesök. Vissa pratar bara om hur jobbigt det är att få barn.

Jag är medveten om att det kommer bli mindre sömn och mindre egen tid.

Är helt på det klara om att jag också kommer beklaga mig. Det är inte det . . . Det som gör ont att höra är de personer som har det som mantra. Berätta istället om hur fantastiskt det är att bli förälder och sluta gnälla så mycket.

Eller är de personer som gnäller de som blivit föräldrar genom att det bara råkade bli så?

När vi gick föräldrakursen och gjorde hemutredningen fick vi ständigt höra om hur svårt och jobbigt det är att bli förälder genom adoption. Barnen har en annan bakgrund och det måste man vara medveten om. Det är din skyldighet

Det hade varit upplyftande att få höra hur fantastiskt det är att bli förälder. Vilken förmån det är att bli förälder. Vilken fantastastisk resa genom livet vi kommer att få vara med om. Det saknade jag oerhört mycket.

Vi kommer bli de bästa föräldrar för just det barn som väljs åt oss. De bästa föräldrar med de brister och all den kärlek som vi har.

Att adoptera är inget som bara råkar hända. 

Det blev ett kvalitetspass under onsdagen också. Planen var att springa 10 - 12 km i behaglig fart vilket är 4.30 min/km ungefär.

Tänkte att det kunde vara ett bra pass efter ett tufft intervallpass på tisdagen.

När jag tar de första stegen känns kroppen pigg även idag och jag bestämmer mig för långa intervaller i tröskelfart. 

2 km - 3.5 km - 2.5 km och sedan hemjogg 3 km ställde jag in mig på.

Överföringen hjärna - kropp gick inte så smidigt som jag trodde. Hittade aldrig flytet och farten i löpningen den första intervallen (4.21 min/km).

Här finns det mer att ta av

Vilade bara lite kort innan jag gav mig av på intervall nr. 2 Nu gick det lite bättre. Hittade ett tempo som jag tyckte funkade (4.04 min/km)

Satte vilan på 2 min gångvila. Nu började tisdagens pass kännas i benen.

Gav mig av och det var slititgt att genomföra de sista 2.5 km på (4.08 min/km)

När jag var klar med intervallerna träffade jag en löpare som körde 1000 m intervaller. Vi stannade och snackade lite om skor, träning och klubbtillhörighet.

Fick en inbjudan till IK Jogg på måndagar då de kör kvalitet.

Vi får väl se vad det blir av det.

Trots allt får jag vara ganska nöjd med passet. Vad har jag lärt mig av detta?

Att trots det att benen känns bra så har jag inte kapacitet att köra två så tuffa pass dagarna efter varandra.

En vilodag eller ett lätt joggingpass efter tuff kvalitet är nog bäst.

Hur tänker ni kring detta?

Redan de första löpstegen på kullerstenarna kändes det bra. Steget var lätt och jag kände inte någon smärta i varken höft eller vader. Det här skulle bli ett härligt pass.

Vi var tre stycken som var frivilliga på intervallträningen den här tisdagen. Majoriteten bestämde att det blir 1000 meters intervaller med 1 minuts vila. Det skulle vi upprepa 6 gånger.Efter en kortare uppvärmningsrunda och stretch gav vi oss iväg.

Björn tog kommandot och jag hängde på. Känslan var att det gick fort. Men det var bara att bita ihop. Nästa intervall tog jag täten. Tänkte att det inte skulle vara schysst att ligga bakom Björn alla repetitioner :) Hörde Björns långa steg bakom mig och det var bara att hålla uppe tempot. Lite lätt stressande kändes det :)

Repetition 3 kändes även den bra och på intervall 4 hängde jag av Björn. Han orkade inte med mitt sanslösa tempo :) Jag hade ett flyt idag och det var bara att springa på.

Den 5:e intervallen var riktigt seg och det kändes trögt att ta sig framåt. Fick försöka tänka positivt och till slut var även den intervallen avklarad.

Sista intervallen är det bara att trycka på. Lättare sagt än gjort kanske men ofta inser man att det finns rätt mycket krafter kvar ändå. Kropp och hjärna är fantastiska.

Hur såg då mina kilometer tider ut? Tyckte som sagt att första intervallen gick fort men den visade sig vara den i särklass långsammaste. Att jag sedan kände mig seg på den 5:e intervallen var bara hjärnspöken för den var den snabbaste.

Hur fasiken kan det bli så här? :)

Vi sprang intervallerna längs med Gunnebovägen som är hyfsat rak och platt.

1. 3.50 min/km

2. 3.31 min/km

3. 3.36 min/km

4. 3.33 min/km

5. 3.30 min/km

6. 3.32 min/km

Med uppvärmning och nedjogg blev det 13 km lite drygt. Ett bra pass helt enkelt