Den första planen var att springa Stockholm Halvmaraton den 17 september. Eftersom jag inte visste ifall vi skulle vara i Colombia vid den här tidpunkten valde jag att inte anmäla mig.

Har skickat 2 – 3 mejl till arrangörerna för att höra ifall det skulle vara möjligt att få tillbaka sin startavgift vid resa för adoption. Inte ett ljud har jag hört från kansliet. Enligt min mening är detta under all kritik.

Ingen halvmara men däremot ett 10 km lopp nära hemmaplan.  Dagarna innan och på tävlingsdagen var jag inte alls sugen på att tävla. Kände ingen motivation.  Brukar alltid komma i stämning när jag väl står i starfållan. Inte den här dagen. Tankarna gick att jag var nöjd om jag gjorde en tid kring 38.30

Har sällskap av Alexander och Karin. Tanken var att Alexander skulle tävla men efter ett kanonlopp på DM hade han svårt att ladda om. Karin gjorde sin första tävling sedan skadan. Ett lopp som hon joggade igenom tillsammans med vänner som tävlade för första gången.  

Startskottet går. Känner mig fortfarande stel i benen. Stretching har inte hjälpt. Kanske det var dumt att köra ett pass i progressivt tempo ner mot 4.00 min/km tempo tänker jag för mig själv.

Första km går i 3.37 tempo och andra avverkas i 3.41 Kroppen känns rätt bra trots allt. Känns inte som jag kan få till mitt löpsteg som jag vill. De kilometer som följer ligger jag stabilt i ett 3.42 tempo.
Börjar fundera om jag inte borde slå av på takten för att orka med en spurt på slutet. Jag har trots allt inte sprungit så här fort tidigare. Å andra sidan har det aldrig känts så här lovande heller tänker jag.
Jag vet att det första jobbiga partiet kommer vid 4 km och smärtan börjar dyka upp vid 7 km.

Första dippen får jag vid km 5. Undrar om det var här de hade singel som man sprang på. Fick inte alls något bra grepp och det var jobbigt. Nu var det ingen lång sträcka men fullt tillräckligt.
Min Garmin visade en medelhastighet på 3.42 Jag skulle ha råd att slå av på takten och ändå komma under 38 minuter.

Tycker själv att jag börjar dra ner på takten men klockan visar fortsatt 3.42 tempo. Måste ha krafter kvar sista km och inte gå in i väggen. Men inget händer. Kroppen svarar bra. Snart i mål och då dyker det upp en backe som känns grymt brant. Skulle jag se den nu skulle jag bara skratta åt den. Jag älskar ju backar. Efter 9,5 km i hög fart är alla backar tunga. Benen stumnar. Äntligen uppe och nu är det bara spurta. Upploppet tycks aldrig ta slut. Jag riktar blicken mot målområdet. Snart, snart …

Går i mål vad jag tror är 37.22 Tänker aldrig på personbästat utan är nöjd över att äntligen vara i mål. Det är först när mina kompisar kommer fram som jag inser att jag gjort ett riktigt bra lopp.
Den officiella tiden blir 37.20

Jag slår personligt rekord med 32 sekunder på 10 km. Inte illa om jag får säga det själv.
Känner att med lite mer fokus på kvalitetsträning så kan jag nog gå under

37 minuter. Men det tar vi nästa år =)

Kretsloppet kommer jag springa igen. Ett riktigt bra ordnat arrangemang.

Vi ses nästa år!