Får just reda på att domstolarna i Colombia har stängt från mitten av december till mitten av januari.

Därför kommer inte Adoptionscentrum att skicka några familjer till landet efter mitten på november månad.

Suck, pust och stön. Alla svordomar jag känner till invaderar mig. Hopplösheten sätter mig i bojor.

Pessimisten i mig undrar varför de ska de skicka familjer överhuvudtaget förrän i mitten av december? För det finns ingen anledning att chansa på att domstolarna är snabba och klarar av ditt ärende på 10 veckor (vilket det skulle bli om vi fick resebesked i slutet av oktober som i sin tur förutsätter att vi får barnbesked senast om två veckor)

Barnbesked och resebesked kan dröja. Att ställa in sig på det värsta eller sämsta? Det kvittar inget blir som du tror, hoppas eller förväntar dig. Det man med all säkerhet vet är att vi ofrivilligt barnlösa åker på käftsmällar om och om igen.

Det ser inte ut att bli något samtal från Adoptionscentrum den här veckan heller om att vi blivit föräldrar. Den första känslan är uppgivenhet. Sedan ilska mot sig själv som låter sig luras att hoppas så in helvete varje vecka.

Det var så längesen vi gjorde något aktivt i adoptionsprocessen att jag ibland nästan glömmer bort vad det är vi väntar på.

Det är nu 3 år sedan vi bestämde oss för att bli medlemmar hos Adoptionscentrum. Därmed fick vi en plats i kön.

Det är nu 11 månader sedan vår utredning godkändes i Sociala Utskottet.

Vi granskades in i minsta detalj om vi skulle vara lämpliga som föräldrar.

Jag undrar när jag får skriva Äntligen!?