Får just reda på att domstolarna i Colombia har stängt från mitten av december till mitten av januari.

Därför kommer inte Adoptionscentrum att skicka några familjer till landet efter mitten på november månad.

Suck, pust och stön. Alla svordomar jag känner till invaderar mig. Hopplösheten sätter mig i bojor.

Pessimisten i mig undrar varför de ska de skicka familjer överhuvudtaget förrän i mitten av december? För det finns ingen anledning att chansa på att domstolarna är snabba och klarar av ditt ärende på 10 veckor (vilket det skulle bli om vi fick resebesked i slutet av oktober som i sin tur förutsätter att vi får barnbesked senast om två veckor)

Barnbesked och resebesked kan dröja. Att ställa in sig på det värsta eller sämsta? Det kvittar inget blir som du tror, hoppas eller förväntar dig. Det man med all säkerhet vet är att vi ofrivilligt barnlösa åker på käftsmällar om och om igen.

Det ser inte ut att bli något samtal från Adoptionscentrum den här veckan heller om att vi blivit föräldrar. Den första känslan är uppgivenhet. Sedan ilska mot sig själv som låter sig luras att hoppas så in helvete varje vecka.

Det var så längesen vi gjorde något aktivt i adoptionsprocessen att jag ibland nästan glömmer bort vad det är vi väntar på.

Det är nu 3 år sedan vi bestämde oss för att bli medlemmar hos Adoptionscentrum. Därmed fick vi en plats i kön.

Det är nu 11 månader sedan vår utredning godkändes i Sociala Utskottet.

Vi granskades in i minsta detalj om vi skulle vara lämpliga som föräldrar.

Jag undrar när jag får skriva Äntligen!?

Som jag skrev i förra inlägget händer det inte något kring vår adoption. Vi behöver nåt att se fram mot nu när hösten börjar sätta sina avtryck. Därför bokade vi en resa till Paris. Vi hade ändå tänkt stanna i Paris 2 - 3 dagar när vi hade flugit till Colombia eftersom vi behöver mellanlanda där.

Nu kommer vår Parisvistelse lite tidigare men det är nog skönt att slippa frakta all packning med bl.a barnvagn och stora resväskor. Det blir trots allt en del packning om vi ska vara borta i 2 månader.

När vi som ska adoptera åker bort för ett par dagar måste vi meddela Adoptionscentrum detta så att de kan få tag på oss. Jag vet inte vad skillnaden är om vi befinner oss hemma i Göteborg eller i Paris. Beskedet får vi via telefon i vilket fall. Det är säkert nåt gammalt beslut som hänger kvar innan mobiltelefonens intåg.

I vilket fall hade vi fått svar från vår handläggare att det var okej. Han önskade oss en trevlig semester om vi inte skulle höras innan dess.

Vad menade han med det? Vet han nåt som inte vi vet än? Man registrerar allt och tolkar ord lite som man vill när man befinner sig i den här situationen.

Senare på kvällen får vi besked om ett annat par att de fått barnbesked. De hade fått en liten flicka på 3 månader.

De har väntat 2 veckor längre än oss. Är det vår tur snart?

Samtidigt som vi blir jätteglada för deras skull så blir vi lite avundsjuka eftersom det var en sån liten bebis de fått.

Nu hoppas vi på barnbesked snart och att vi får träffa den här familjen i Bogota.

De var och hälsade på oss för ett par veckor sen. De är ett par som man tycker om på en gång. Det ska bli kul att lära känna dom mer!

Idag är det midsommarafton. Vi känner igen vädret. Mulet och ungefär 14 grader varmt. Det är skönt att man känner igen sig.

Vi ska fira midsommar med vänner som alla har barn. Det gör inte lika ont längre att träffa sina kompisar som är gravida eller har småbarn. Vi har tagit oss igenom dom känslorna även om de ibland kan dyka upp. Men de varar inte lika länge eller är särskilt starka. Det smärtade att höra, och gör fortfarande, är när folk säger

- "det råkade bara hända", "det var inte planerat"

Det som gjort mig mest ledsen var att jag inte skulle få se min fru gravid. Att se magen växa från vecka till vecka och veta att nåt växer där inne. Det är vackert

Men vi väntar som sagt också barn även om det inte syns utanpå.

Imorgon blir det 20 km löpning tidig förmiddag. Vilken tur att det inte blir någon alkohol för min del ikväll. Det är jag som kör bilen. Fast jag tycker det fungerar lika bra med alkoholfri öl. Särskilt Spendrups variant tycker jag är god.

Hoppas ni alla får en trevlig midsommar

För oss som väntar på att få adoptera från Colombia har vi ett forum där alla möjliga och omöjliga frågor tas upp.

Av någon anledning är det nästan enbart tjejer som är med på alla trådar i forumet.

Vad beror det på? Är de mer nyfikna och engagerade i dom här frågorna?

Kanske är det så att vi killar mer tar i problemen när de dyker upp?

Min fru har haft kontakt med en annan tjej på forumet och de har ordnat fikaträffar.

De har väntat på barnbesked från samma barnhem som oss och därför har det varit extra spännande att följa varandras resa. De har dessutom haft samma medgivande som oss, 0 - 36 månader.

Så igår hände det. Den här familjen fick ett barnbesked. De har blivit föräldrar till en liten kille på snart två år. Så jäkla kul för dom!

Visst är det fantastiskt men samtidigt fylls jag av helt andra känslor också.

Rädsla - för att det kanske snart är dags för oss att få barnbesked.

Ledsen -  för att det barn de nu blivit föräldrar till var så pass stor. Jag önskar mig ett yngre barn. Ett barn som jag kan se lära sig krypa, gå och prata.

Hur kan jag ens känna dom här känslorna när det inte var vi som blev utvalda?

Borde jag inte känna mig enbart glad? Finns det adoptionsdepression?

När väl ögonblicket kommer till oss så kommer det bara finnas lycka. Det är jag övertygad om. Men just nu känner jag så här. Känner mig som en hemsk människa.

  Bild: isaform www.isa.nu/blog