Begav mig till den lokala idrottsplatsen för att köra intervaller på löparbana. Det måste vara nästan 15 år sedan jag senast tränade på gummigranulat.

Var med i friidrott tidigare i ett annat liv men mest för den allsida träningens skull.

Jag bjöd in två löparkompisar att delta men de hoppade av. Vet inte om de hade annat för sig eller tyckte att det skulle bli ett tråkigt och jobbigt pass :)

Passet var 4 x 5 x 200 m med 2 minuters vila mellan varje set. När jag väl var framme vid idrottsplatsen kändes sinnet lättare. Det är inte alltid så lätt att motivera sig till dom här jobbiga passen när man är själv. Fast när jag väl sätter igång är det en härlig känsla.

Efter de tre första intervallerna meddelade min Garmin att etapperna var fulla och jag måste radera. Typiskt

Efter bara nån minuts vila bestämde jag mig för att börja på nästa set i stället.

Det första setet gick i en snittfart på 37,5 sekunder. Kändes bra men av någon anledning var min tredje intervall på 40 sekunder?

Andra setet bestämde jag mig för att ställa in 36 sekunder som snittfart. Lyckades hålla det riktigt bra.

Tredje setet gick på strax under 38 sekunder genom alla intervaller.

Hoppas jag får med mig någon löparkompis nästa vecka när jag funderar på

6 x 800 m eller någon form av intervallstege.

Livet förändrades och jag hittade tillbaka till mig själv.

Det finns saker inom mig som aldrig kommer att försvinna. Såren läker men ärren finns kvar. Det pratas alltför sällan om oss medpassagerare.

Vi finns också.

Vi som stannar kvar.

Jag hittade hem igen.

For all the things I need to say
How long can you wait?".
I was having the time of my life.
So why did you have to die?

Vilket fantastiskt väder vi har i Göteborg för tillfället. Sommaren är kort och de riktigt varma och fina dagarna finns inte i ett överflöd så det gäller att passa på att njuta.

Jag och min käresta bestämde oss för att mötas upp efter jobbet och ta en öl/vin på någon uteservering. Vi hamnade i Haga och restaurangen Hemma Hos.

Det var hur trevligt och mysigt som helst att smutta på en kall öl och kika på allt folk som kom gick förbi.

Som ni förstått blev det ingen träning igår. Men det är viktigt att njuta på av sommarkvällarna med annat än bara träning :)

Under ett par veckors tid har jag haft ont i höften/ljumsken/låret. Det har varit svårt att sätta fingret på var smärtan har suttit. Det har gjort mest ont när jag har gått och de första minuterna under löpturen. Sedan har smärtan avtagit och jag har kunnat springa obehindrat.

Jag tog en dum chansning och fortsatte träna för att jag inte ville få besked om att jag måste ställa in maran. Det hade aldrig varit ett alternativ. Eftersom jag kunde springa utan att ha ont tyckte jag inte att det var någon fara.

Idag hade jag bokat ett besök hos sjukgymnasten. Gjorde olika övningar för att se rörligheten och om jag hade smärta i olika lägen. Det gjorde inte särskilt ont och diagnosen löd - överbelastning av senfäste till höftmuskeln. Tydligen vanligt om det skett en markant ökning av träningsmängden.

Det stämmer väldigt bra in på mig - förra året sprang jag sammanlagt 100 mil. Fram till och med idag har jag sprungit 115 mil.

Senor och ligament har helt enkelt inte hängt med.

Jag fick en del stretchövningar att göra (övningar som jag inte gjort förut).

Det var skönt att det inte var något allvarligare. Jag kan fortsätta träna som vanligt men lägga in fler pass av alternativ träning. Hur f-n ska jag hinna med det? Veckan har trots allt bara 7 dagar och det måste till lite vila också :)

Personligen tror jag att min diagnos är trochanter bursit

"Vanligt överbelastningsbesvär, kan tolkas som besvär från muskelfästena men eftersom muskeltester oftast är negativa talar det mest för slemsäcksinflammation. Ömhet vid trochanter major, gångsmärta är vanligt"

Det är exakt det som jag besväras av. Kommer föreslå det nästa onsdag när jag har ett nytt möte med sjukgymnasten. Han tyckte även att jag måste öva min bålstyrka och vi ska kika på några övningar. Vet inte om det är nödvändigt men eftersom jag själv inte betalar, utan arbetsgivaren, har jag inget att förlora.

Idag är det midsommarafton. Vi känner igen vädret. Mulet och ungefär 14 grader varmt. Det är skönt att man känner igen sig.

Vi ska fira midsommar med vänner som alla har barn. Det gör inte lika ont längre att träffa sina kompisar som är gravida eller har småbarn. Vi har tagit oss igenom dom känslorna även om de ibland kan dyka upp. Men de varar inte lika länge eller är särskilt starka. Det smärtade att höra, och gör fortfarande, är när folk säger

- "det råkade bara hända", "det var inte planerat"

Det som gjort mig mest ledsen var att jag inte skulle få se min fru gravid. Att se magen växa från vecka till vecka och veta att nåt växer där inne. Det är vackert

Men vi väntar som sagt också barn även om det inte syns utanpå.

Imorgon blir det 20 km löpning tidig förmiddag. Vilken tur att det inte blir någon alkohol för min del ikväll. Det är jag som kör bilen. Fast jag tycker det fungerar lika bra med alkoholfri öl. Särskilt Spendrups variant tycker jag är god.

Hoppas ni alla får en trevlig midsommar

Började vecka 24 med ett pass i gymmet. Tycker faktiskt det är kul att lyfta vikter. Särskilt när jag känner att det ger resultat. Har blivit starkare i kroppen men muskeltillväxten uteblir. Det vet ni som har träffat mig :)
Fast det är väl som det ska vara.

Har genomfört några lätta löppass och de har funkat bra. Det var kul att vara tillbaka i intervallträningen igen. Kroppen börjar kännas helt återhämtad från långlöpning och sjukdom. Härligt.

Nu är det äntligen dags för lite kvalitet igen. Får se om jag känner mig i form för att springa i Varberg 9 juli. Hoppas någon annan jag känner kommer att delta.
Inte så kul att ge sig ut på löpartävlingar själv.

Sammanställning: V 24

Antal träningspass: 11 st

Total tid: 850 min

Antal dagar av träning: 6

Löpning:

Antal löppass: 3

Sträcka: 31.93 km

Total tid: 155 min

För oss som väntar på att få adoptera från Colombia har vi ett forum där alla möjliga och omöjliga frågor tas upp.

Av någon anledning är det nästan enbart tjejer som är med på alla trådar i forumet.

Vad beror det på? Är de mer nyfikna och engagerade i dom här frågorna?

Kanske är det så att vi killar mer tar i problemen när de dyker upp?

Min fru har haft kontakt med en annan tjej på forumet och de har ordnat fikaträffar.

De har väntat på barnbesked från samma barnhem som oss och därför har det varit extra spännande att följa varandras resa. De har dessutom haft samma medgivande som oss, 0 - 36 månader.

Så igår hände det. Den här familjen fick ett barnbesked. De har blivit föräldrar till en liten kille på snart två år. Så jäkla kul för dom!

Visst är det fantastiskt men samtidigt fylls jag av helt andra känslor också.

Rädsla - för att det kanske snart är dags för oss att få barnbesked.

Ledsen -  för att det barn de nu blivit föräldrar till var så pass stor. Jag önskar mig ett yngre barn. Ett barn som jag kan se lära sig krypa, gå och prata.

Hur kan jag ens känna dom här känslorna när det inte var vi som blev utvalda?

Borde jag inte känna mig enbart glad? Finns det adoptionsdepression?

När väl ögonblicket kommer till oss så kommer det bara finnas lycka. Det är jag övertygad om. Men just nu känner jag så här. Känner mig som en hemsk människa.

  Bild: isaform www.isa.nu/blog

Då var det slut på joggandet och löpningen har återupptagits. Känner mig redo att ta mig an utmaningarna som finns framöver i tid.

Om ni har glömt de mål jag vill uppnå innan det här året är slut så kommer de här igen

1.  1.24.59 på halvmaran

2.  37.59 på 10 km

3.  Springa 1 200 km det här året

Nummer 2 och 3 på listan har jag inom räckhåll. Gjorde faktiskt 37.58 på Lerumsloppet men eftersom tiden togs från det att startskottet gick och jag stod lite längre bak i ledet så missade jag mitt mål med 40 sekunder. Det var slarvigt av mig att inte kolla upp hur tidtagningen skulle ske innan loppet. Det kommer inte återupprepas framöver.

Men trots denna miss slog jag mitt personbästa med 1.15 min.

Förra året sprang jag sammanlagt 100 mil. Redan i slutet av mig i år hade jag sprungit lika långt. Så även om det kommer ett barn till oss det här året så kommer jag klara av målet. Fram till idag är det 1101 km avverkade :)

Planen nu är att ha Szalkais program för att klara halvmaran på 1.20.00 som riktmärke

Dagens pass skulle vara 10 km lätt distans. Kroppen kändes lätt och jag bara sprang på. Klockan visade att de första 5 km gick alldeles för fort . . . 20.30

Var riktigt trött men ändå gick det så pass bra. Hämtade andan ett 30-tal sekunder för att sedan återuppta löpningen. Ville sakta ner men, vilket jag tyckte att jag gjorde, men ändå höll jag en medelfart på 4.10

Det kändes bekvämt så då var det inte meningen att det skulle gå långsammare idag. Jag får ta den lätta distansen en annan dag

Sträcka: 10:03 km

Tempo: 4.08 min/km