Började vecka 24 med ett pass i gymmet. Tycker faktiskt det är kul att lyfta vikter. Särskilt när jag känner att det ger resultat. Har blivit starkare i kroppen men muskeltillväxten uteblir. Det vet ni som har träffat mig :)
Fast det är väl som det ska vara.

Har genomfört några lätta löppass och de har funkat bra. Det var kul att vara tillbaka i intervallträningen igen. Kroppen börjar kännas helt återhämtad från långlöpning och sjukdom. Härligt.

Nu är det äntligen dags för lite kvalitet igen. Får se om jag känner mig i form för att springa i Varberg 9 juli. Hoppas någon annan jag känner kommer att delta.
Inte så kul att ge sig ut på löpartävlingar själv.

Sammanställning: V 24

Antal träningspass: 11 st

Total tid: 850 min

Antal dagar av träning: 6

Löpning:

Antal löppass: 3

Sträcka: 31.93 km

Total tid: 155 min

För oss som väntar på att få adoptera från Colombia har vi ett forum där alla möjliga och omöjliga frågor tas upp.

Av någon anledning är det nästan enbart tjejer som är med på alla trådar i forumet.

Vad beror det på? Är de mer nyfikna och engagerade i dom här frågorna?

Kanske är det så att vi killar mer tar i problemen när de dyker upp?

Min fru har haft kontakt med en annan tjej på forumet och de har ordnat fikaträffar.

De har väntat på barnbesked från samma barnhem som oss och därför har det varit extra spännande att följa varandras resa. De har dessutom haft samma medgivande som oss, 0 - 36 månader.

Så igår hände det. Den här familjen fick ett barnbesked. De har blivit föräldrar till en liten kille på snart två år. Så jäkla kul för dom!

Visst är det fantastiskt men samtidigt fylls jag av helt andra känslor också.

Rädsla - för att det kanske snart är dags för oss att få barnbesked.

Ledsen -  för att det barn de nu blivit föräldrar till var så pass stor. Jag önskar mig ett yngre barn. Ett barn som jag kan se lära sig krypa, gå och prata.

Hur kan jag ens känna dom här känslorna när det inte var vi som blev utvalda?

Borde jag inte känna mig enbart glad? Finns det adoptionsdepression?

När väl ögonblicket kommer till oss så kommer det bara finnas lycka. Det är jag övertygad om. Men just nu känner jag så här. Känner mig som en hemsk människa.

  Bild: isaform www.isa.nu/blog