Göteborgsvarvet ingick aldrig i min plan det här året. Idag är jag nöjd över beslutet.

Jag skulle aldrig drömma om att stå i 18:e startled och jobba mig uppåt. Alternativet hade varit att springa seedningsloppet.

På vissa partier är det inte löpning det handlar om. Det är att tränga sig före, springa runt, rycka förbi och knappt joggandes.

Det kanske är dags att sätta stopp för antalet löpare nu. Göteborgs gator klarar inte av fler. Redan nu ser det ut att vara för många. 

Blir även arg på de personer som helt saknar respekt för de som springer. De korsar löparnas väg och ibland är det rena turen att inga krockar. För många är detta årets höjdpunkt. Skulle månader av träning och förberedelser förstöras av någon som korsar min väg skulle jag bli helt vansinnig.

De personer jag känner till som sprang igår har alla gjort riktigt bra tider. Flera personbästan slogs på distansen. Väldigt imponerande!

Undrar vilken tid jag själv hade gjort? Äsch, det är ingen mening att spekulera.

Det enda sätt att få vetskap i det är att springa och bevisa!! 

Innan dess har jag inte gjort nånting. Samma sak känner jag inför maran också.

Det känns som det inte var allt för länge sen det var flera månader till Stockholm Marathon. Det fanns hur mycket tid som helst att träna inför elddopet.

Nu är det bara en vecka kvar innan jag står på startlinjen nervös och spyfärdig.

Igår körde jag veckans andra pass. Har varit inställd på att det skulle bli 200 meters intervaller men när jag kollade närmare i schemat stod det 5 x 1 km med uppvärmning och nedjogg.

Fy, finns det några värre träningspass? Berätta det i så fall :) Samtidigt kan jag inte låta bli att längta efter att känna mjölksyran spruta i benen när du har 380 meter kvar på intervallen.

Bestämde mig för att köra intervallerna längs Rådasjön. Finare sällskap är svårt att få.

Benen var lätta och pigga. Kände inte av någon smärta alls (förutom det jag fått i höftpartiet. Men det gav med sig efter uppvärmningskilomterna)

Det är en sån fantastisk känsla och väldigt svår att sätta ord på. Ni löpare vet nog vad jag talar om.

Det blev jämna tider över de fem intervallerna. Trodde att jag dippade rejält på den fjärde för då var jag äckligt trött. Stapplade mig fram de sista 100 meterna.

Förstod inte hur jag skulle orka med den sista intervallen men på något sätt hittar hjärnan alltid energi när man vet att det bara är en kvar.

Så här såg passet ut i siffror

5x1 km Rådasjön (1½ minuts gångvila)

1. 3.23 min/km

2. 3.25 min/km

3. 3.32 min/km

4. 3.29 min/km

5. 3.25 min/km

Det måste vara den förhatliga vilan som ställt till det med pigga och lätta ben :)

Så i och med den kunskapen tar jag vila idag också. Istället blir det konsert med

Veronica Maggio på Liseberg. Funkar det också

Först löppasset på första veckan av nedtrappning inför maran. Ville springa ett lätt distanspass. Planen genomfördes och det blev drygt 11 km löpning.

Sprang längs Toltorpsdalen där det lutar svagt uppför i ca 3 km. Efter 5 km vände jag och tog mig upp till Safjället. Någon som sprungit där och vet hur brant vägen är upp till elljusspåret :) Nästan så man tro naturen skojar med en.

Slingan på elljusspåret är 2.5 km. Kände mig pigg i benen. Tekniken satt där och jag var lätt på fötterna. Kändes nästan som jag studsade fram.

Tempot blev makliga 4.43 min/km och jag är nöjd att jag kunde hålla igen på farten trots att det kändes så fint i kroppen.

Trist nog börjar jag känna av en kommande förkylning. Inbillat eller inte? För säkerhets skull gick jag till apoteket och köpte Echinagard sugtabletter

Vill inte ta någon risk nu så här nära in på loppet.

Om jag hade genomfört ett marathon i helgen i samma träningsfart som jag hade på långpasset skulle sluttiden bli 3.43.00

Då tar jag in i beräkningarna att det inte kommer vara lika kuperat på Stockholm Marathon som det är på Bohusleden. Dessutom kommer tempot inte vara 6 min/km där man njuter av de vackra Delsjöarna.

Jag är oerhört duktig på att prata ner mig själv. Intala mig själv hur jobbigt, tufft och smärtsamt ett lopp kommer vara. Att jag inte kommer kunna genomföra det i det tempo som jag vill och att jag därmed sviker de som finns runt omkring mig.

Därför vill jag ta fast på alla de små indikationer som visar att mitt första marathon kommer gå hur bra som helst. För jag hoppas verkligen (just nu) att det blir mitt sista marathon också.

Tror min måltid finns inom räckhåll. Vad tror ni?

Hade några dagars träningsvila under vecka 18 och det var skönt att vara på banan igen i måndags. Började med 5 km i lugn fart för att sedan öka tempot de resterande 5 km. Kilometertiderna började från 4.16 för att sedan stadigt gå ner mot 3.53 min/km. Fint pass

På tisdag skulle det bara tidtagning på Elljusspåret vid Herkules med Mölndal Outdoor. Det är en kuperad bana på 3 km. Jag ville inte riskera ett fall eller med stukade fötter eller nåt annat så jag avstod. Fegt kanske?

Istället blev det fina och jämna 13 km med en kompis.

Onsdagens intervallpass på egen hand var inget jag såg fram mot. Att springa 12 st 300 m intervaller där man vet att det kommer smärta och spruta mjölksyra känns inte lockande. Tog mig själv i kragen och kunde genomföra ett riktigt bra pass.

3 x 4 x 300 m intervaller med 2.15 min vila mellan varje set. Varje intervall gick i snitt på 56 sekunder där de sista var de snabbaste på 53 sekunder. Jämnt och bra!

Långpasset har jag redan redogjort för. Det känns som formen är fortsatt god.

Sammanställning: V 19

Antal träningspass: 18 st

Total tid: 813 min

Antal dagar av träning: 5

Löpning:

Antal löppass: 5

Sträcka: 77,52 km

Total tid: 380 min

Igår sprang jag sista långpasset innan maran. Planen var 30 km men jag visste inte riktigt var jag skulle springa. Det är alltid svårt att ta sig ut själv på de långa passen så sällskap är alltid välkommet.

Fick skjuts av en kompis till Skatås. Mötte upp en tredje person från Mölndal Outdoor och sedan gav vi oss iväg runt Delsjöarna.

Det var riktigt kallt i början och frös en del om händerna. Efter ett par kilometer kom dock värmen åter och det gick att njuta för fullt av den vackra naturen.

Tempot var inte särskilt högt. Kände mig pigg i kroppen.Efter knappt 16 km tyckte mina två kamrater att de var klara för dagen. En av dom ska springa Göteborgsvarvet nästa helg och ville inte ta ut sig alltför mycket.

Jag däremot behövde några fler kilometer i kroppen för att känna mig helt nöjd med dagen.

Sprang hem mot Mölndal längs Bohusleden. 13 km senare var jag hemma.Nu kunde jag själv bestämma tempot. Gjorde en liten ökning men ändå så att jag inte skulle ta ut mig helt.

Trots att det "bara" blev 28,5 km och inte 30 km som planerat känner jag mig nöjd. Känslan var det viktigaste för dagen. Underbart, formen finns fortfarande där. Händer inget oförutsett ska 3.29.59 inte vara några problem att klara på min första mara.

Det som oroar mig lite är att värken i höft/lår/ljumske finns kvar. Det känns mest när jag går och när jag ligger på rygg och försöker lyfta benet. Som tur är känns det inget när jag springer och har blivit varm.

Skulle tro att det är en inflammation jag fått. Men var exakt den sitter kan jag inte säga. Har i alla fall börjat smörja in mig med Voltaren Gel.

Vet inte om jag tror på sånt men jag ger det ett försök.

Det är inte så många löppass kvar innan maran. Det är mest korta intervaller och något enstaka längre pass. Börjar redan känna mig rastlös :)

Får väl gå en del till gymmet eftersom jag har svårt att bara vila helt och hållet.

Eftersom jag glömde ställa om min Garmin 305 från cykel till löpning kan jag inte bjuda på hur snabbt varje km gick.

Löpning 28, 76 km

Tempo: 5.17 min/km

Kcal: 1705

Hastighet: 11.75 km/h

Igår morse låg det ett kuvert i mitt postfack på jobbet. Beskedet var att jag får en löneförhöjning och att den kommer gälla från mitt anställningsdatum.

Det är hur bra som helst.

Jag har höjt lönen med ett par tusen från min förra arbetsplats. Nu är jag ingen hjärnkirurg eller håller på med superavancerad forskning. Så det är inga jättesummor det handlar om. Allt är relativt och i mitt sammanhang känns det bra.

Varje extra höjning innebär att det blir mer pengar när det väl är dags för föräldraledighet. Fast den största gåvan är att kunna vara hemma med sitt barn.

Då kommer inga pengar i världen kunna jämföra sig med den känslan. Det är jag övertygad om

Efter det tuffa passet firade vi min nya lön med jordgubbar och vispad grädde, bubbel och latte. Löpardiet en helt vanlig onsdag i maj.

Att springa intervaller själv är kanske inte roligaste som finns. Hela dagen tänkte jag på de jobbiga 300 meters intervallerna som skulle avverkas på kvällen.

Tänkte på blodsmak och stumma lår efter 12 repetitioner.

Belönade mig själv innan ens passet var genomfört. Åkte till Bar Italia för att dricka en god kaffe och bara njuta en sista stund.

När jag kom hem fanns det inte mycket att tveka på. Bytte snabbt och tog mig ut.

Det bästa råd jag fått är att "det är bara ta befälet över sig själv. Svårare än så är det inte" Med dom orden ekandes i mitt huvud fanns det inget alternativ.

Intervallerna gick hyfsat bra. Sprang visserligen in i en återvändsgränd på andra repetitionen men annars så gick det bra. Löpsteget kändes lätt men hade kanske inte den bästa orken idag.

300 meters intervallerna avverkades i snitt på 57.1 sekunder. I varje set körde jag fyra repetitioner. Körde tre set.

Alltså: 3 x 4 x 300 m

Det fina var att de sista fyra intervallerna var de snabbaste. Jag tolkar det som att det jag tog det lilla sista som fanns kvar i kroppen snarare än att jag sprungit för sakta på de övriga :)