Först löppasset på första veckan av nedtrappning inför maran. Ville springa ett lätt distanspass. Planen genomfördes och det blev drygt 11 km löpning.

Sprang längs Toltorpsdalen där det lutar svagt uppför i ca 3 km. Efter 5 km vände jag och tog mig upp till Safjället. Någon som sprungit där och vet hur brant vägen är upp till elljusspåret :) Nästan så man tro naturen skojar med en.

Slingan på elljusspåret är 2.5 km. Kände mig pigg i benen. Tekniken satt där och jag var lätt på fötterna. Kändes nästan som jag studsade fram.

Tempot blev makliga 4.43 min/km och jag är nöjd att jag kunde hålla igen på farten trots att det kändes så fint i kroppen.

Trist nog börjar jag känna av en kommande förkylning. Inbillat eller inte? För säkerhets skull gick jag till apoteket och köpte Echinagard sugtabletter

Vill inte ta någon risk nu så här nära in på loppet.

Om jag hade genomfört ett marathon i helgen i samma träningsfart som jag hade på långpasset skulle sluttiden bli 3.43.00

Då tar jag in i beräkningarna att det inte kommer vara lika kuperat på Stockholm Marathon som det är på Bohusleden. Dessutom kommer tempot inte vara 6 min/km där man njuter av de vackra Delsjöarna.

Jag är oerhört duktig på att prata ner mig själv. Intala mig själv hur jobbigt, tufft och smärtsamt ett lopp kommer vara. Att jag inte kommer kunna genomföra det i det tempo som jag vill och att jag därmed sviker de som finns runt omkring mig.

Därför vill jag ta fast på alla de små indikationer som visar att mitt första marathon kommer gå hur bra som helst. För jag hoppas verkligen (just nu) att det blir mitt sista marathon också.

Tror min måltid finns inom räckhåll. Vad tror ni?

Hade några dagars träningsvila under vecka 18 och det var skönt att vara på banan igen i måndags. Började med 5 km i lugn fart för att sedan öka tempot de resterande 5 km. Kilometertiderna började från 4.16 för att sedan stadigt gå ner mot 3.53 min/km. Fint pass

På tisdag skulle det bara tidtagning på Elljusspåret vid Herkules med Mölndal Outdoor. Det är en kuperad bana på 3 km. Jag ville inte riskera ett fall eller med stukade fötter eller nåt annat så jag avstod. Fegt kanske?

Istället blev det fina och jämna 13 km med en kompis.

Onsdagens intervallpass på egen hand var inget jag såg fram mot. Att springa 12 st 300 m intervaller där man vet att det kommer smärta och spruta mjölksyra känns inte lockande. Tog mig själv i kragen och kunde genomföra ett riktigt bra pass.

3 x 4 x 300 m intervaller med 2.15 min vila mellan varje set. Varje intervall gick i snitt på 56 sekunder där de sista var de snabbaste på 53 sekunder. Jämnt och bra!

Långpasset har jag redan redogjort för. Det känns som formen är fortsatt god.

Sammanställning: V 19

Antal träningspass: 18 st

Total tid: 813 min

Antal dagar av träning: 5

Löpning:

Antal löppass: 5

Sträcka: 77,52 km

Total tid: 380 min

Igår sprang jag sista långpasset innan maran. Planen var 30 km men jag visste inte riktigt var jag skulle springa. Det är alltid svårt att ta sig ut själv på de långa passen så sällskap är alltid välkommet.

Fick skjuts av en kompis till Skatås. Mötte upp en tredje person från Mölndal Outdoor och sedan gav vi oss iväg runt Delsjöarna.

Det var riktigt kallt i början och frös en del om händerna. Efter ett par kilometer kom dock värmen åter och det gick att njuta för fullt av den vackra naturen.

Tempot var inte särskilt högt. Kände mig pigg i kroppen.Efter knappt 16 km tyckte mina två kamrater att de var klara för dagen. En av dom ska springa Göteborgsvarvet nästa helg och ville inte ta ut sig alltför mycket.

Jag däremot behövde några fler kilometer i kroppen för att känna mig helt nöjd med dagen.

Sprang hem mot Mölndal längs Bohusleden. 13 km senare var jag hemma.Nu kunde jag själv bestämma tempot. Gjorde en liten ökning men ändå så att jag inte skulle ta ut mig helt.

Trots att det "bara" blev 28,5 km och inte 30 km som planerat känner jag mig nöjd. Känslan var det viktigaste för dagen. Underbart, formen finns fortfarande där. Händer inget oförutsett ska 3.29.59 inte vara några problem att klara på min första mara.

Det som oroar mig lite är att värken i höft/lår/ljumske finns kvar. Det känns mest när jag går och när jag ligger på rygg och försöker lyfta benet. Som tur är känns det inget när jag springer och har blivit varm.

Skulle tro att det är en inflammation jag fått. Men var exakt den sitter kan jag inte säga. Har i alla fall börjat smörja in mig med Voltaren Gel.

Vet inte om jag tror på sånt men jag ger det ett försök.

Det är inte så många löppass kvar innan maran. Det är mest korta intervaller och något enstaka längre pass. Börjar redan känna mig rastlös :)

Får väl gå en del till gymmet eftersom jag har svårt att bara vila helt och hållet.

Eftersom jag glömde ställa om min Garmin 305 från cykel till löpning kan jag inte bjuda på hur snabbt varje km gick.

Löpning 28, 76 km

Tempo: 5.17 min/km

Kcal: 1705

Hastighet: 11.75 km/h

Igår morse låg det ett kuvert i mitt postfack på jobbet. Beskedet var att jag får en löneförhöjning och att den kommer gälla från mitt anställningsdatum.

Det är hur bra som helst.

Jag har höjt lönen med ett par tusen från min förra arbetsplats. Nu är jag ingen hjärnkirurg eller håller på med superavancerad forskning. Så det är inga jättesummor det handlar om. Allt är relativt och i mitt sammanhang känns det bra.

Varje extra höjning innebär att det blir mer pengar när det väl är dags för föräldraledighet. Fast den största gåvan är att kunna vara hemma med sitt barn.

Då kommer inga pengar i världen kunna jämföra sig med den känslan. Det är jag övertygad om

Efter det tuffa passet firade vi min nya lön med jordgubbar och vispad grädde, bubbel och latte. Löpardiet en helt vanlig onsdag i maj.

Att springa intervaller själv är kanske inte roligaste som finns. Hela dagen tänkte jag på de jobbiga 300 meters intervallerna som skulle avverkas på kvällen.

Tänkte på blodsmak och stumma lår efter 12 repetitioner.

Belönade mig själv innan ens passet var genomfört. Åkte till Bar Italia för att dricka en god kaffe och bara njuta en sista stund.

När jag kom hem fanns det inte mycket att tveka på. Bytte snabbt och tog mig ut.

Det bästa råd jag fått är att "det är bara ta befälet över sig själv. Svårare än så är det inte" Med dom orden ekandes i mitt huvud fanns det inget alternativ.

Intervallerna gick hyfsat bra. Sprang visserligen in i en återvändsgränd på andra repetitionen men annars så gick det bra. Löpsteget kändes lätt men hade kanske inte den bästa orken idag.

300 meters intervallerna avverkades i snitt på 57.1 sekunder. I varje set körde jag fyra repetitioner. Körde tre set.

Alltså: 3 x 4 x 300 m

Det fina var att de sista fyra intervallerna var de snabbaste. Jag tolkar det som att det jag tog det lilla sista som fanns kvar i kroppen snarare än att jag sprungit för sakta på de övriga :)

Det är alldeles för tyst för att det ska kännas bra. Ingen information överhuvudtaget på Adoptionscentrums hemsida. Uppdateringarna är inte särskilt frekventa.

Det finns ett forum för de som ska adoptera från Colombia. Där läste vi att det har kommit två nya svenska familjer till det barnhem från där vi väntar. Det innebär att det nu är sju familjer som väntar på en liten. Vi tänkte att ifall det kommer två nya familjer kanske två familjer kommer få barnbesked.

Tyvärr verkar inte den logiken stämma. Tror inte det är ett kösystem där den familj som väntat längst får barnbesked först.

Det hade inte skadat med information på Adoptionscentrum som i alla fall kunde tala om att det för tillfället inte händer så mycket. Det är nu två månader sedan de publicerade senaste informationen.

Det är ett helsike att vänta. Samtalet kan komma om 5 minuter eller om 6 månader. Hur förbereder man sig på nåt sånt?

Är ni duktiga på att vänta? Hur får ni tiden att gå?

Vid den här tidpunkten förra året hade jag avverkat 44.6 mil i mina löparskor.

Förra sommaren fick en kompis till mig en startplats till 2011 års Stockholm marathon. Några av oss tyckte att det skulle vara trist om han var tvungen att springa själv. Så fyra av oss bestämde oss för att hänga med på resan.

Jag har velat springa ett marathon någon gång i mitt liv. Att det skulle ske redan 2011 var inte min plan. Hade jag inte velat så hade jag naturligtvis inte gett mig in på detta.

Den första januari bestämde jag mig för att det behövdes mer träning för att orka genomföra ett marathon. Kunde aldrig tro att det skulle bli så pass många träningsmil som det har blivit. 

Jag har sprungit 89.5 mil hittills i år. Det är en ökning på 50 %

Är tacksam för att jag sluppit sjukdomar och skador under den här perioden.

Marathon närmar sig med stormsteg och jag kan inte skylla på dåliga förberedelser om det inte skulle gå som jag tänkt mig.

Att kroppen svarat så pass bra med en dubblering av träningsdosen kanske är ovanligt? Vad tror ni?

Förutom den ökade löpmängden har jag även hunnit att vara lite på gymmet också :)