Igår morse låg det ett kuvert i mitt postfack på jobbet. Beskedet var att jag får en löneförhöjning och att den kommer gälla från mitt anställningsdatum.

Det är hur bra som helst.

Jag har höjt lönen med ett par tusen från min förra arbetsplats. Nu är jag ingen hjärnkirurg eller håller på med superavancerad forskning. Så det är inga jättesummor det handlar om. Allt är relativt och i mitt sammanhang känns det bra.

Varje extra höjning innebär att det blir mer pengar när det väl är dags för föräldraledighet. Fast den största gåvan är att kunna vara hemma med sitt barn.

Då kommer inga pengar i världen kunna jämföra sig med den känslan. Det är jag övertygad om

Efter det tuffa passet firade vi min nya lön med jordgubbar och vispad grädde, bubbel och latte. Löpardiet en helt vanlig onsdag i maj.

Att springa intervaller själv är kanske inte roligaste som finns. Hela dagen tänkte jag på de jobbiga 300 meters intervallerna som skulle avverkas på kvällen.

Tänkte på blodsmak och stumma lår efter 12 repetitioner.

Belönade mig själv innan ens passet var genomfört. Åkte till Bar Italia för att dricka en god kaffe och bara njuta en sista stund.

När jag kom hem fanns det inte mycket att tveka på. Bytte snabbt och tog mig ut.

Det bästa råd jag fått är att "det är bara ta befälet över sig själv. Svårare än så är det inte" Med dom orden ekandes i mitt huvud fanns det inget alternativ.

Intervallerna gick hyfsat bra. Sprang visserligen in i en återvändsgränd på andra repetitionen men annars så gick det bra. Löpsteget kändes lätt men hade kanske inte den bästa orken idag.

300 meters intervallerna avverkades i snitt på 57.1 sekunder. I varje set körde jag fyra repetitioner. Körde tre set.

Alltså: 3 x 4 x 300 m

Det fina var att de sista fyra intervallerna var de snabbaste. Jag tolkar det som att det jag tog det lilla sista som fanns kvar i kroppen snarare än att jag sprungit för sakta på de övriga :)

Det är alldeles för tyst för att det ska kännas bra. Ingen information överhuvudtaget på Adoptionscentrums hemsida. Uppdateringarna är inte särskilt frekventa.

Det finns ett forum för de som ska adoptera från Colombia. Där läste vi att det har kommit två nya svenska familjer till det barnhem från där vi väntar. Det innebär att det nu är sju familjer som väntar på en liten. Vi tänkte att ifall det kommer två nya familjer kanske två familjer kommer få barnbesked.

Tyvärr verkar inte den logiken stämma. Tror inte det är ett kösystem där den familj som väntat längst får barnbesked först.

Det hade inte skadat med information på Adoptionscentrum som i alla fall kunde tala om att det för tillfället inte händer så mycket. Det är nu två månader sedan de publicerade senaste informationen.

Det är ett helsike att vänta. Samtalet kan komma om 5 minuter eller om 6 månader. Hur förbereder man sig på nåt sånt?

Är ni duktiga på att vänta? Hur får ni tiden att gå?