Läste en väldigt intressant artikel i SvD för några dagar sedan, som ni kan läsa i sin helhet här. Den handlade om att välja bort barn i sitt liv. Det är ett beslut som är väldigt kontroversiellt. Särskilt svårt är det nog om man som kvinna tar ett sådant beslut eftersom den är så djupt förknippad med kvinnorollen.

Personen i artikeln tycker att människor kan vara oförskämda i sina frågor. Det är något som jag själv upplevt. De kan inte veta om vi kan få barn eller om vi ens vill ha barn. Många tar föräldraskapet som en självklar del av livet utan att de för den skull tar ett aktivt beslut i frågan.

Du hör uttalanden som "det var inte planerat" "det råkade bara bli så"

Att bli förälder är ett beslut som inte går att få ogjort. Det är ett livslångt ansvarstagande. Då tycker jag det är anmärkningsvärt att jag får höra så många personer säga att det bara råkade bli så.

Du råkar inte bara köpa ett hus utan du vill antingen ha ett större eller mindre boende eller vad skälen nu kan vara. Du köper en bil för att du har en tanke bakom det. Men när det gäller att sätta ett barn till världen är det tydligen helt okej att säga . . . "det råkade bara bli så"

Vi hade många och långa diskussioner om det finns en självklar rätt att bli förälder om det inte fungerar på biologisk väg. Det är en självisk handling och vår adoption är av rent egoistiska skäl. Finns det nåt annat sätt att se på det?

Vi längtar efter att bli föräldrar och det är medvetet val vi gör.

När du som man diskuterar de här frågorna är du ute på minerat område.

Så länge du själv inte har barn får du inte ha någon åsikt om barnuppfostran. Nedlåtande förmaningar om "vänta tills du själv har barn" eller "passa på så länge ni inte har barn" haglar över dig när du berättar om din senaste resa, biobesök eller restaurangbesök. Vissa pratar bara om hur jobbigt det är att få barn.

Jag är medveten om att det kommer bli mindre sömn och mindre egen tid.

Är helt på det klara om att jag också kommer beklaga mig. Det är inte det . . . Det som gör ont att höra är de personer som har det som mantra. Berätta istället om hur fantastiskt det är att bli förälder och sluta gnälla så mycket.

Eller är de personer som gnäller de som blivit föräldrar genom att det bara råkade bli så?

När vi gick föräldrakursen och gjorde hemutredningen fick vi ständigt höra om hur svårt och jobbigt det är att bli förälder genom adoption. Barnen har en annan bakgrund och det måste man vara medveten om. Det är din skyldighet

Det hade varit upplyftande att få höra hur fantastiskt det är att bli förälder. Vilken förmån det är att bli förälder. Vilken fantastastisk resa genom livet vi kommer att få vara med om. Det saknade jag oerhört mycket.

Vi kommer bli de bästa föräldrar för just det barn som väljs åt oss. De bästa föräldrar med de brister och all den kärlek som vi har.

Att adoptera är inget som bara råkar hända.